Vet ni, det fanns en anledning till att jag vaknade vid tre imorse, haha. Jag hade mardrömmar om vänstersvängar och rondeller och sånt. FÖR IDAG KLOCKAN TIO HADE JAG UPPKÖRNING!!!!

Imorse hade jag ont i magen och mådde allmänt dåligt. Jag var jättenervös och skakade. Jag blir ofta nervös, men inte SÅ nervös. När jag stod framför spegeln och hade borstat tänderna sa jag högt till mig själv: "Du kan det här, Emma! Det här kommer att gå bra! Ta det bara lugnt. Andas! Om jag inte hade varit redo hade inte Anki låtit mig kör upp. Det går bra! Kom igen nu!". Osv, haha. Jag blev faktiskt liiiite lugnare. Men jag kan lova att nerverna gjorde sig påminda rätt mycket ändå.

Precis innan jag skulle köra ringde jag till pappa. Det var inte många som fick veta när jag skulle köra upp, men pappa visste eftersom han betalade räkningarna och där stod datum och sånt. Så jag ringde till honom och jag skakade som bara den, och jag började nästan gråta för att jag var så nervös. Jag var så säker på att jag inte skulle klara det.

När vi skulle börja så skulle jag göra HELA YTTRE KONTROLLEN. Dom lesta får göra inre, och oftast bara typ bromsarna. Så jag var inte beredd på att behöva göra yttre och när jag öppnade motorhuven såg det ju inte alls ut som i bilen hemma. Jag tänkte: "SHIIIT!" för jag var nästan säker på att jag skulle kugga på kontrollen, och det känns ju rätt onödigt att kugga innan man ens fått börja köra. Jag sa typ: "Eh, jag tror att det här är batteriet. Det borde vara det. Är det det?". Och uppkörningsmannen sa bara: "Jaadu, det kan jag inte svara på". Då sa jag: "Okej, men då säger vi att det är batteriet!" osv, haha.

När vi körde gjorde jag väl lite småfel, men inte något allvarligt och inte många fel. Och om jag gjorde något el såg jag till att rätta till det så att han fick se att jag kunde bättre, haha. Och ibland försökte jag glänsa lite med att säga varför jag gjorde en del saker, osv. Och jag kollade ispeglarna hela tiden och jag körde sakta förbi korsningar och kollade riktigt ordentligt åt alla håll. Samma med bostadsområden, uppfarter och allt sånt.

När vi kom tillbaka sa han bara: "Grattis." Jag blev förvånad och JÄTTEGLAD! :D Trodde itne att jag skulle klara det för jag var så sjukt osäker!

När jag berättade det för mamma började jag gråta. Haha, snacka och känsloöverladdad. Inte ofta det händer, haha ;)

Nu har jag kört lite själv, och jag lever än. Grymt kul alltså! Jag skjutsade nyss Lina till buggen och nu ska jag och mamma fara på nå möte för musikskolan. Så då får jag köra lite mer. Måste vänja mig vid våran bil. Den är lite speciell, haha ;)

MEN JAG ÄR GLAAAAAAAAAD! :D