Jag har haft en riktigt riktigt dålig vecka. Jag har väl i snitt sovit 3-4 timmar per natt under hel vecka, vilket inte känns helt optimalt. Två dygn har jag inte sovit något överhuvudtaget. Det kombinerat med massa tentaplugg håller på att stressa sönder mig. Mer stress leder till ännu mindre sömn. Har med andra ord hamnat i en ond cirkel. Men får härda ut några dagar till, sedan skriva så bra jag kan på tentan och därefter ta tag i mitt liv igen!

Det sägs ju att efter regn kommer solsken. Jag undrar bara när jag ska få lite solsken i mitt liv igen? Jag känner att jag behöver ta lite tid till att hitta tillbaka till mig själv. Hela mitt liv har bara varit stress och rutiner alldeles för länge nu. Så efter den här tentan ska jag försöka prioritera mig själv så mycket som möjligt. Då kommer det bland annat att bli mer bloggande och mer träning igen! Det kombinerat med mindre stress kan väl inte bli annat än bra?

Skriver mer på en vecka, ifall jag inte får något infall tidigare och måste blogga!  

Kastar in ett par fruktansvärt osmickrande bilder för eran skull. Om man bara tittar på bilderna, när skulle ni då säga att jag var i sämre form? Den där jag väger 59? Gissade det. Dessa bilder har jag lagt upp för att ni ska kunna se att vikten inte har någon betydelse. Hur mycket du väger säger ingenting om vilken form du är i.

Jag låg kring 58-59 innan jag började bulka. Nu är jag uppe i 64 och om man ska tro på bilderna så har fett försvunnit och muskler byggts under tiden. Det är ju inte så dåligt! Jag känner mig dock långt ifrån superform nu. Magen är nästan ständigt svullen. Men samtidigt så tror jag att den växt lite för att det byggts mer muskler där inne. För jag känner magmusklerna betydligt mer nu än jag gjort tidigare. I like it! Sedan får man ju räkna med att lägga på sig lite fett och vätska också när man bulkar. Det hör liksom till. Men i överlag så har jag kommit i betydligt bättre form nu genom att äta precis allt jag kommer över, haha.

Men det jag vill ha ut av det här inlägget är att det finns en onödig vikthets. Man strävar efter siffror på vågen, får ångest när man gått upp två kilo osv. Är ditt mål att komma i toppform? Jämför med bilder då istället för att stirra dig blind på vågen. De är väldigt missvisande. För ärligt, vad är snyggast: att väga 50 kg utan muskler eller 70 kg med muskler?

Klockan sex gick jag upp och ut på morgonpromenad i 45 minuter. Min rumpa plågade mig med träningsvärk hela rundan. Tur att det är en skön smärta ;) Men det var inte det jag tänkte skriva. Idag när jag gick tän kte jag på de förbipasserande bilarna. Vad tänker dom om folk som är ute på promenad klockan sex på morgonen? Folk som vaknar tidigare än de behöver för att få sig en morgonpromenad? Såna där som verkar vara så sjuuukt morgonpigga? Galningar liksom.

Jag kommer ihåg under gymnasiet. Då kunde jag vakna 20 minuter innan skolan började. Bara klä på mig och gå till skolan. Nu vill jag helst ha två timmar på mig innan jag ska ivgä . Minst. Jag vill hinna promenera och äta en ordentlig frukost, för jag vet nu att det får MIG att må bra. En lugn och skön start på morgonen gör mycket för energin och humöret under resten av dagen. Jag har liksom gått från att vara morgontrött till att vara morgonpigg. Och jag älskar det!

Det fungerar ju inte för alla att vakna tidigt och promenera direkt på morgonen. Men för mig har det gjort, trots att jag aldrig hade kunnat föreställa mig det för ett par år sedan. Så det är värt ett försök i alla fall! Ge det en vecka eller två och se om ni märker någon skillnad på energin. Det har jag gjort :)

      


Vi har alla olika ideal. Vi vill se ut på ett visst sätt och vara på ett visst sätt. Vi vill alla vara perfekta, men har olika föreställningar av vad ordet "perfekt" innebär. Om ni tittar på bilderna här ovanför. En bild på Anna-Maria Lacatus och en på nån random modell.. Vilken av tjejerna tror ni har min drömkropp? Anna-Maria såklart! Jag tycker att hon har typ Sveriges hetaste kropp. Andra tycker kanske att modellen ser bättre ut.

Jag förstår ifall det är många tjejer som inte förstår varför man vill ha muskler. För mig känns det numera självklart att man vill se ut så, men jag vet att alla inte delar mina åsikter. Många av er som läser kanske vill se ut som modellen. Skinn och ben. Varken muskler eller fett på kroppen. Jag förstår inte hur man kan vilja se ut så, men jag accepterar andras ideal. Jag tycker att man får se ut precis som man vill, så länge man är nöjd med sig själv och inte svälter sig eller överäter eftersom det kan leda till stora problem med hälsan.

På samma sätt ber jag er att förstå mina ideal. Jag vill bygga muskler och leva hälsosamt. Jag tycker att det är fruktansvärt snyggt med muskler. Alla behöver inte tycka samma sak, men alla måste förstå att vi tycker olika, har olika målbilder och kunna acceptera att det är så. :)

I helgen är det PDOL, men vi orkar inte fara dit. Jag funderar över en sak.. Det här med alkohol. Det är liksom det "normala" bland alla i min ålder att man ska dricka varenda helg och man är tråkig om man inte dricker. Jag har druckit alkohol 3 gånger under det här året och då är det inga större mängder heller, utan precis lagom. När jag dricker gör jag det för att det är gott med tex en öl till maten. Jag förstår inte varför man ska hälla i sig en massa om man inte tycker är gott bara för att bli full och må piss dagen efter. Är det värt det?

 Men det allra värsta är att jag har "vänner" som klagar på att jag dricker för lite och det är liksom fel på mig som inte anser det vara nödvändigt med alkohol. De själva dricker i princip varje helg. Frågan är ju då vilka det egentligen är fel på? De som klarar sig utan alkohol eller de som behöver alkohol för att kunna ha roligt? En liten tankeställare bara! Man måste ju få välja själv. Folk har lätt för att klaga på de som inte gör som de själva. Ofta handlar det om dåligt samvete för att man själv dricker "för mycket" när man klagar på de som dricker mer sällan. Jag är inte nykterist, men jag tycker inte att det är kul speciellt ofta. Det är mitt val. Jag gör det jag mår bra av. Om jag vill dricka någon öl till maten så gör jag det för att jag vill, inte för att någon annan tycker att man ska göra det.  

Så till alla er som väljer att inte dricka eller som inte vill dricka så ofta, men känner pressen från era "vänner" - stå på er!

 Jag blir väldigt irriterad när jag ser hur dagens barn och ungdomar lever. En majoritet är inaktiva och sötsaker är en del av den dagliga kosten. Nu är det "normalt" att leva så och "onormalt" att leva häslosamt och träna. Det är ingen som klagar på att någon exempelvis äter mycket godis, för det är accepterat i dagens samhälle, men väljer man bort godis dröjer det inte länge innan man blir stämplad som ätstörd. Men vem är det som har ätstörningar egentligen?

 Idag finns det kostexperter till höger och vänster. Alla VET hur man ska äta för att må bra, gå ner i vikt, bygga muskler, osv, eftersom vi läser det i varenda tidning nuförtiden. Alla KAN leva hälsosamt, bara man har tillräckligt motivation. Ett hälsosamt liv handlar dock inte bara om att välja rätt mat för just din kropp, utan även att ha fritidsaktiviteter som bryter av den stillasittande vardagen. Idag har många ett stillasittande jobb och sedan spenderas kvällen framför TV och dator. Detta gör ofta att man blir trött och seg, vilket i sin tur leder till att den där löprundan känns väldigt långt borta. Tröttheten botas tillfälligt med en sockerkick som får blodsockerkurvan att svänga rejält. När man kommer ner i nästa dal i kurvan fyller man på med mer socker. Detta leder inte bara till övervikt, utan även till inaktivitet. Med en så svängande blodsockerkurva är det nämligen svårt att hitta motivationen till att träna. Det blir alltså en ond cirkel.

 
Jag vet så många unga som inte orkar ta tag i sina liv. Den enda motionen de får är när de går från TV:n till datorn, eller ut till köket för att få sig en sockerkick. Dessa människor brukar ofta klaga på de som tränar och äta bra. Argument som "man måste ju få leva livet" förekommer ofta, vilket får mig att börja fundera; måste man vara ohälsosam för att leva livet? Mår dessa människor bättre för att de unnar sig precis det de vill? Är det datorn som är livet? Är det meningen att man ska prata med sina vänner över facebook nu istället för att träffas?

 Jag anser att man kan ha någon dag ibland då man inte gör någonting alls. Men att göra det varje dag.. är det att leva livet? Jag tycker inte det. Jag tycker att det är viktigt att vara aktiv för att ha ett bra liv. Det är vardagslyx för mig! Unna dig inte 5 timmar vid datorn, unna dig att fara ut på en löptur! Det mår man så mycket bättre av och när man väl är där i löpspåret känner man verkligen att man lever. Det tycker jag är att leva livet!

Nu när helgen är här kommer de ångestladdade blogginläggen och facebookuppdateringarna som ett brev på posten. Ångesten över att äta för mycket slisk, dricka för mycket alkohol, m.m. Men vet ni? Det är inte värt det. So what om man råkar trycka i sig tre påsar chips och en stor chokladkaka, för är det gjort så kan man inte göra något åt det. Jag tycker att det är så synd att det är så många som har ångest över att äta för mycket. Man går INTE upp 10 kilo på en dag, hur mycket man än äter. Inte ens 5 kilo. Det händer inte. Ändå ser man så många som tror det. Så många som mår dåligt över att man inte lyckas vara duktig och bara ta en liten skål med chips utan "råkar" äta hela påsen. Varför ska man må dåligt över det? Vad är det som säger att man är duktigare om man äter lite än om man äter mycket? Vem bestämmer var gränsen går?

Något annat är ju alla de som ska "kompensera" att de ätit mer än planerat. De som får ångest över att ha ätit en kaka för mycket när eftermiddagssuget sätter in och därför äter minimalt senare under dagen eller till och med skippar middagen för att de inte ska få så stort kaloriöverskott. Enligt mig är det helt helt fel. För det första kommer blodsockerkurvan att åka berg-och-dal-bana ifall man äter fika på eftermiddagen och skippar middagen, vilket i sin tur leder till att du blir suget på mer sött och äter mer sötsaker eftersom "dagen ändå är förstörd". Jag anser att man ALDRIG ska hoppa över måltider. Man behöver åtminstone frukost, lunch och middag för att få i sig alla näringsämnen man behöver på en dag. Proteiner är superviktigt för att man ska hålla sig mätt och för att blodsockret inte ska dala så snabbt. Mellanmål är förstås också bra, men det är olika från person till person hur mycket man behöver äta per dag. Vissa behöver mellanmål, vissa kanske bara frukt.

Förutom den kompensation som innebär överhoppade måltider finns de alldeles för många som stresstränar dagen efter för att bli av med alla extra kalorier. Träning är ju något som jag älskar, men jag anser att man ska träna för att man tycker att det är kul, inte för att man får ångest om man inte gör det. Då är det inte okej. Hur ofta läser man till exempel på bloggar och facebook om de som en söndagmorgon skippar frukosten och tar en promenad på ett par timmar för att "bli av med alla överflödiga kalorier"?

Jag anser att ifall man råkar äta mer än planerat till exempel på eftermiddagen så ska man bara glömma det och gå vidare. Skippa ångesten och lär känna din kropp. Du kommer inte gå upp i vikt av att äta lite för mycket någon gång. Det kan till och med vara bra för kroppen att få sig en liten sockerchock någon gång. Ifall detta händer varje dag bör du kolla över ditt beteende och gå djupare in på vad det är som får dig att äta för mycket och få ångest över det. Men att äta lite för mycket skräp gör vi alla ibland. Är det gjort så är det gjort. Det är inte värt att må dåligt över det, för då gör man bara allt värre. Lev vidare som om ingenting hänt! Det är okej att göra "snedsteg" och allt går inte alltid som du kanske har planerat. Men var inte för hård mot dig själv. Man måste få unna sig ibland och man måste få leva livet!