Jag är stressad. Fruktansvärt stressad. Jag har alltid stressat upp mig över allt. Alla småsaker som andra tycker är obetydliga har kunnat utgöra en massa stress för mig, trots att jag vet att det inte behöver vara så. Men jag oroar mig helt enkelt över allt.

Det som är jobbigt nu är först och främst skolan. Att studera på universitet är jobbigare än jag trodde. Det tar mycket mer energi än jag nånsin har anat. Men det behöver kanske inte vara så heller? Jag pluggar jämt. Hinner jag bara plugga tre timmar en dag får jag nästan panik för jag känner att jag borde plugga mer. Och jag får dåligt samvete. Och detta kan vara när det är tre veckor kvar till nästa tenta. Det spelar liksom ingen roll. Jag känner att jag behöver all tid jag kan få för jag har alltid velat lära mig ALLT. Men det går inte.. Hur ska man kunna lära sig två böcker utantill + en massa anteckningar från föreläsningarna? Det går inte. Det gör mig stressad. För jag vill kunna allt. Jag vill känna mig säker på att jag klarar tentorna. Och den säkerheten finns inte nu, eftersom jag inte hinner lära mig allt hur mycket jag än pluggar.

En annan sak som gör allt värre just nu är att jag inte har tid att fara till Älvsbyn nå mer den här terminen. Och min älskling har inte tid att komma och hälsa på mig. Det är på ett sätt skönt att slippa planera inför sånt eftersom det också innebär stress, men samtidigt så har jag mina lugna helger när jag är med Linus. Då känner jag att jag kan slappna av. Inte till 100%, men mycket mer än annars. Tre veckor kvar av terminen.
 Jag får härda ut och sedan ta det riktigt lugnt i jul. Vila upp mig inför ytterligare två och ett halvt år av stress..