Jag har nyss varit ute och promenerat. Bara 20-minuters rundan eftersom pappa kommer hit snart och han ska inte behöva köra 30 mil för att komma fram till en tom lägenhet, eller hur? ;)

Jag har insett hur mycket jag behöver mina kvällspromenader. Även om det bara skulle vara en 15-minuters promenad så är det så otroligt värdefullt. Igår var jag inte ute på någon kvällspromenad och då fanns all stressen kvar i huvudet och jag fick ett mentalt break-down som Linus fick hjälpa mig med.


När jag tidigare har läst om hur negativt stress är för hälsan har jag alltid tänkt: "Tur att jag inte är stressad". Eehm, förnekelse på hög nivå skulle jag vilja säga idag! Jag är hur stressad som helst. Jag har väldigt höga krav på mig själv och jag har alltid haft det.

Kraven jag har på mig själv är främst att prestera bra i skolan. Jag vet att ifall jag skulle kugga på en tenta skulle jag bryta ihop och hela livet skulle kännas kört. Överdrivet? Kanske. Men så är det. Jag pluggar fruktansvärt mycket och om jag inte klarar mig på det känns det som att jag inte klarar någonting. Dessutom tänker jag mycket på hur det skulle bli om jag skulle få göra en omtenta, då dessa ligger under samma veckor som nästa tenta som ska göras. Plugga dubbelt så mycket som jag gör i nuläget? Nej, det går inte. Det finns inte tid och stressen och pressen skulle bli dubbelt så hög.

Eftersom jag nyss slutat röka känns den här stressen mycket påtagligare. Förut kunde jag gå ut och ta en cigg när det blev för jobbigt. Lugna mig lite och sedan börja om med nya tag. Nu fungerar inte det längre. Jag tror att det är just därför jag behöver mina kvällspromenader extra mycket nu. Jag behöver rensa huvudet från allt.





Jag skulle inte klara mig utan Linus. Han är klippan i stormen och det är faktiskt bara han som kan få mig att släppa stressen. Därför går det inte att beskriva hur mycket jag längtar till torsdagkväll när jag äntligen får träffa honom igen. Att få känna mig trygg i hans famn. Känna att allt är okej och att jag duger som jag är. För jag vet att han älskar mig precis som jag är, även om jag inte alltid gör det själv. För honom gör det ingenting om jag kuggar på alla tentor i världen, han älskar mig lika mycket ändå.

Jag saknar honom så att det gör ont. Jag behöver hans kärlek nu, och alltid.